På jobbet ...

Här står hon, vid den rosa pilen, Anna.
Anna är egentligen från Lycksele.


Kommer ni ihåg i våras när jag skulle bli kassaansvarig .., då, när jag skulle nå det svindlande krönet i min kassörskekarriär .., kommer ni ihåg hur förfärligt nervös jag blev och att jag fick gå hem från jobbet; ja, jag var så spänd så jag började kräkas rakt av och fick vandra omkring hemma i mina 31 kvadratmeter i fem hela dagar, allt för att få nerverna under kontroll?

Eller när jag bytte från lilla kvartersbutiken till den stora supermarket?

Har jag någonsin i hela mitt liv varit så skräcklagen-nervös?
På nätterna hade jag mardrömmar om alla nya plu-nummer.
Värst var purjolök .., 4629.
Rent omöjligt var det att lära sig.

Det minns ni kanske.

Idag tänkte jag på hur annorlunda vi människor är.

Igår hade jag nämligen Anna från Lycksele i min kassa.
Det är hon som är på bilden, vid den rosa pilen.

Anna har under kanske ett halvårs tid eller mera arbetat som bagare/konditor ute på Olof Viktors Bageri i Glemminge.
När Anders och jag var där och fikade, så berättade hon, - det var då bilden togs -, att hon hade ett drömjobb.
Det var full pott, rakt av.

Och så står hon nu framför mig i kassan och smajlar så där filurigt som hon gör och jag frågar hur hon har det och om hon fortfarande är kvar ute i Glemminge?

Nej, hon har slutat.

"Du förstår, jag ska flytta till Skottland och öppna ett bageri där ...", säger hon.

Till Skottland.

Och ...., "öppna ett bageri".

Hon säger det ungefär som ska hon gå och handla mjölk.

"Ååå, det ska bli jättekul!" säger hon och smajlar med hela ansiktet.

Jag bara gapar.

Och det är i den stunden jag inser hur otroligt olika vi människor är och hur härligt befriande det är med såna här friskusar som vågar ta språnget och som verkligen följer sitt hjärta.

Alldeles omåttligt fylld av beundran är jag.

Och när jag åker till Skottland, då kan jag lova er att jag ska gå in i Annas bageri och köpa färskt bröd, jo, se att jag ska.